Zebastians blogg

8 månader senareJan - Sep 2013

Posted by Isabella Hultgren Sun, May 11, 2014 01:07:40

Som flera säkert märkt har jag haft den här bloggen låst, vilket var eftersom jag behövde en paus från allting. Nu över ett halvår senare tar jag mod till mig och ska försöker författa om vad som egentligen hänt.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Eller, egentligen så blir väl livet sällan som man tänkt. Enklast kan vara att se till andra och något av det svåraste är att förstå sitt eget bästa!

Zebastian var en så stor del av mig att jag hade svårt att se honom för den han verkligen var, eftersom han var en bit av mitt hjärta. Jag köpte honom som en oridbar häst och insåg snart att hans problem var betydligt mer komplexa än så då han hade allvarlig sadeltvång, eller om även det var någon typ av panikångest som fick honom att inte veta vad han tog sig till.

Med en hel del tid och tålamod, trix och fix, blev han en häst som var lugn med ryttare på ryggen, trygg för skänkeln (som varit värsta problemet!) och formbar i både skritt oh trav, gärna på ridbanan. Detta var när vi höll oss barbacka och bettlöst, för så fort ett bett placerades i munnen eller en sadel sattes på hans rygg kom stressen fram, alltid så han höll sig i skinnet för han ville verkligen vara till lags, men det var ingenting jag uppskattade eftersom jag ville ha honom bekväm i situationen. Vare sig jag red med eller utan sadel i en inhägnad eller på en äng blev han väldigt låst när det var dags för galopp. Detta var även någonting om han led av när jag tränade honom från backen för han kickade eller bockade alltid litet eller stort när det var galopp, tillsammans med "pip" eller tjut. När jag red ut i skogen gjorde jag det alltid med sadel och då kunde vi både skritta, trava och galoppera obehindrat men lugn och trygg är synd och säga att han var.

Jag anser inte att han behövde vänjas in till att bli "en vanlig fungerande ridhäst" utan jag testade mig hela tiden fram och utvärderade hur han var i olika situationer. Jag kände mig jättestolt över honom, att han verkligen försökte och ville göra sitt bästa, så länge han höll ordning på sina tankar som gärna for runt i huvudet på honom.

Eftersom jag har haft hans syster (som har samma far) vet jag att det säkerligen är någonting nedärvt, det här med temprament och känslighet, eftersom hon var likadan, det kunde helt, så kallat, slå slint ibland, såväl i ridningen som i hanteringen. Vilket var lika för Zebastian.. och vad gäller honom så gjorde det som sagt inte mig någonting att han inte var som "en vanlig ridhäst" utan jag mötte honom gärna där det passade honom. Men angående vardagshanteringen och tiden han spenderade i hagen var det någonting som eskalerat sedan vi flyttade från gården.

Som tidigare nämnt fick han panik så fort Compadre inte var i hagen, trots att det var flera andra där. Tog jag in bara Zebastian i stallet utan Compadre blev han också väldigt uppstressad och han blev både introvert och extrovert på samma gång.

Mitt hjärta blödde varje gång jag såg honom må dåligt och tillslut visste jag inte vem det var som mådde sämst, eller vem som egentligen mådde dåligt från början. När stallägaren, som är min nära vän, sade det jag hela tiden försökt blunda för, visste jag att det var sanningen och det enda rätta.

I mig var jag så mån om att "rädda" Zebastian! Men från vadå, sig själv?

I mars 2011 tog jag honom till mitt hjärta, gav honom ett hem med en bästa hästkompis, bästa tänkbara hovvård, invärtes och utvärtes behandling, träning, vila och kärlek i massor! Om han nu fungerade för det ändamål som han tidigare varit omöjlig med. Vad skulle jag då kunna rädda honom från när hans värsta fiende som återstod vad hans egen kropp och knopp!?

Jag tog mitt livs jobbigaste beslut och följde honom hela vägen till slutet, på en början av hela världen, friheten och kärleken i världsrymden bortom all tid och rum!

För mig, trots att jag känner i mitt hjärta att det var rätt beslut, smärtar mitt samvete av att inte ha kunnat ge honom ett fortsatt lyckligt liv och han lämnade ett stort hål av saknad i mitt bröst. Samtidigt så känner jag mig lugn och trygg i att ha befriat honom från sina trauman.

Han lever alltid i mig och finns med mig i allt jag gör. Han lärde mig otroligt mycket om allt jag har gjort med honom och allt andra har gjort med honom innan mig. Jag gav himmelen tillbaka en av sina änglar <3

5 månader senare..Jan - Sep 2013

Posted by Isabella Hultgren Tue, September 10, 2013 00:06:46

Blog imageBildtext: Min fina pojke i sensommarhagen (aug 2013)

Efter mycket om och men landade vi i Nässjö i juni, på en väns gård. Vi har alltså flyttat :)

Allt blev upp och ned i flytten då Zebastian tog det väldigt hårt, det blev en så kallad dubbelflytt, först till en ort och sedan till en annan. Han stod extremt ostadigt i transporten och jag kände inte alls igenom honom.

Såhär i efterhand känner jag att han och gården liksom hörde ihop, allt flätades samman där och när vi rent fysiskt flyttade på oss och inte kom hem igen blev det lite för mycket för han att ta in och han kom tillbaka till sin stress som alltid legat nära till hands under ytan.

Otroligt nog har ingenting i ridningen blivit annorlunda, mer än att jag har lagt om mer till Akademiskt med Zeb också eftersom jag känner i både min och hans kropp att det är hans väg.. egentligen alla hästars väg!

Stallet är hans värsta fiende och när han inte ser och hör allt blir det till hans gamla "panikångest-attacker" som han fick i början. När han står och bara skakar, vibrerar och börjar svettas så det droppar om honom.

Compadre är helt oberörd så detta är verkligen någonting som ligger i Zebastian på egen hand för han lyssnar inte av sin omgivning någonting utan försvinner helt in i sin egen värld.

Efter några gånger med healing kändes han helt klart bättre och tryggare! Otroligt nog :) Men än dock är han svår och "försvinner"..

För någon månad sedan satt jag upp på honom med sadel och då får han nästan en rörelsestörning av spänningar i bakkärran. Häromveckan satt jag upp på honom bettlöst och barbacka, som vi alltid gjorde förr och han njöt i fulla drag i skritt och trav. Halvlång tygel och avspändhet som aldrig förr med varvbyten enbart genom lätta tryck och mjuk inramning med sitsen och lite tyngd med tygeln mot halsen. Öppna och sluta i båda varven, speciellt i skritten var det som på räls!

När jag tränade honom från marken några dagar innan dess var han som en filbunke och fick Compadre att framstå som en nybörjare ;)

När jag sedan for iväg med Compisen och tränade kunde inte Zebastian slappna av en sekund utan stod en timme på samma ställe och gnäggade efter oss.. till han sedan somnade på samma ställe, vaknade en stund senare och fortsatte sitt skrikande.

Det spelar ingen roll att han har andra människor eller hästar omkring sig eller i samma hage, för det är "hans flock" som splittras och det är som om hela hans värld rasar samman..

Alla har vi olika syn på kvalitet och för mig är det väldigt viktigt att känna att mina nära mår bra, så det smärtar att se hur uppriven han varit till och från de senaste månaderna. Självklart får det mig att tänka på möjliga alternativ, val och beslut.

Att någonting "fungerar" är inte kvalitet för mig. Vissa saker rår man över, andra inte. Jag vet bara att man alltid kan ändra sig själv, men aldrig någon annan..

När det handlar om att en individ inte reder ut sig själv när ingen annan är i närheten finner jag det inte som "någons fel" eller inte fel. Som en människa med heder och värdighet får vi fråga oss själva vems omdöme vi ska lyssna till!?

Jag har valt att lyssna till mig själv, andra, de jag tror på och de jag inte tror på, för lyssna kan vi göra på alla. Men det slutgiltliga beslutet är det ändå jag själv som måste ta, för mig själv och för det jag rår över.


"
Denna sommaren känns som livet i sin helhet, livets storhet, livet som såklart alltid går i vågor, med vågor som nu börjat blåsa vidare mot höstens besluttaganden.

Den här sommaren blir ett bra avslut på en ny början. Den här sommaren blir en bra början på ett nytt avslut.

Det här är en summeringen av en sommar av lycka och sorg, ostadighet som förr och stadighet som aldrig förr, positivt och negativt.

Det här är sista sommaren med Zebastian!

"

Blog imageBildtext: Ståtliga Mr Zeb (aug 2013)

Summa kardemumma av förra inlägget!Jan - Sep 2013

Posted by Isabella Hultgren Wed, April 03, 2013 13:20:50

Zebastian är väldigt känslig och har haft väldigt ont i munnen, låst sina muskler och panikat! När jag börjat med galoppträning den senaste tiden väcker vi massor av minnen som ploppar upp till ytan då de behöver befrias och bearbetas.

När vi nu rider i skritt och trav i båda varven är han mjuk och lugn i munnen, men så fort galoppen är på G låser det sig helt för honom, vilket är en del i utvecklingen för att komma in i och förbi traumat.

Det som tas igenom från marken och uppsuttet är samma sak men visar sig på olika vis. Den sista övningen som jag gjorde med ryggningen var någonting som min magkänsla sade till mig att gå igenom eftersom jag kände att det fattades någonting.

Att vi nu har kommit igenom detta, tillsammans med allt annat vi gått igenom under vår tid tillsammans, är framsteg men kan lätt missuppfattas som bakslag.

Så länge vi utvecklas och nya saker kommer upp gör jag ingen utvärdering av vem Zebastian är egentligen eftersom det är just dit vi är på väg - att se VEM han verkligen är och vad vi kommer att bli :)

Avtrillning & djup bearbetning av traumaJan - Sep 2013

Posted by Isabella Hultgren Tue, April 02, 2013 21:14:49

Herregud! Min fina vän mår verkligen inte bra inuti när man börjat komma honom inpå djupet. Det smärtar i varje del av min kropp efter dagens träningspass av medkänsla för denna häst..

Kvällen börjar med att jag går ut till lösdriften och tar in Zeb, som glatt kommer traskande, in i stallet och han får stå uppställd i stallgången för att göras iordning för ridning. Han bajsar två små högar, lite i vanlig ordning, men är i övrigt lugn och känns väldigt fint avslappnad idag.

Färdigsadlad och tränsad (öppnar nu munnen helt självmant och lugnt) går vi ut på stallplanen och tar ett varv vid hand åt både vänster och höger innan jag sitter upp och vi börjar skritta ned mot ängen.

Mycket fokus nu är öppnor slash fotflyttning sidvärtes som jag känner kommer åt de muskler som låser sig lite i insidan och även mot den indirekta innertygeln i samband med den direkta tygeln.

Skritt och trav i både höger och vänster varv och han känns superbra i både hjälpgivning, mjuk korrektur och följsamhet. När det är dags för galoppen beslutar jag mig för att koncentrera mig på vänstergaloppen eftersom det är den som är enklast. Jag flyttar honom i en halvöppna in i galoppen men det blir inte riktigt någon inrullning utan lite handbroms, lite studs, lite spring och massa fippel mot det mjuka Nova-bettet.

Det slutar med att han börjar kasta sådär underligt upp och ned med huvudet, så högt att jag själv undrar hur högt han kommer. Jag mjuknar och pratar med honom hela tiden för att han ska komma förbi sina invanda beteenden han gjort med andra men han försvinner liksom iväg och innnan jag vet ordet av har han blivit rädd för sina egna ryck mot bettet och studsar till framåt åt sidan och en mindre men än dock okontrollerad rodeotur tar fart. Jag sitter kvar tre runda bågar och tar sedan beslutet att släppa i samma sekund som jag känner att jag tappar balansen för mycket..

Den mjuka snöbädden resulterade i en lättare träff mot marken och stackars Zeb fortsatte en lång repa med bocksprång över ängen till det att han "kom tillbaka tillverkligheten" och insåg var han var och vad han höll på med. Ledsna gnäggar mot Compadre borta i hagen och sedan for han upp i full galopp mot honom.

Jag traskade efter och pratade hela tiden lugnande med honom där jag berättade att det inte var någon fara och att han var duktig. Han kom fram till mig och vi gick denna gången ned till paddocken där jag satt upp och fortsatte spektaklet.

Skritten och traven var så lugn och fin och nu höll jag mig enbart i vänstervarvet för att arbeta med en hjärnhalva i taget. När det åter var dags för galoppen blev det samma reaktion men jag var väldigt noga med att anpassa skänkel till hand samtidigt som jag hela tiden ropade "Bra.. bra, duktig! Duktig pojke, bra!" ;) ..och vips så hade vi efter några varv lyckats rulla in i en lagom galopp och hålla den ett par varv.

Efter detta satt jag av direkt och berömde honom massa. Avslutningsvis kände jag i min kropp att några ryggningar behövdes eftersom han låser sig så i både kropp och knopp mot bettet och det är här den djupa bearbetningen av traumat kommer in.. :(

Helt plötsligt kunde Z inte backa och han låste sig mer och mer både i tanken och i agerandet. Jag testade allt jag kunde komma på men det var som att kommunicera med en vägg. Efter en stund av stort motstånd i allt jag bad om kom det sjukaste beteendet jag någonsin sett hos en häst.. och ändå tycker jag att jag sett det mesta hos hästar som varit traumatiserade, men det här tog verkligen priset.

Från ingenstans kastar Z in sitt huvud åt vänster, så pass att det ser ut som om han fastnat i sig själv. Jag menar inte här att han böjer sig åt ena hållet eller bara böjer halsen utan verkligen totalpanikar och fastnar med hela huvudet mot sitt vänstra skulderblad - hur sjutton nu en häst ens kan göra så?

Direkt kopplar jag scenariot!!

Jag vet så väl att Z blivit "tränad" på detta vis hos en annan tränare och när jag kikat runt på internet har jag även funnit video på hur denna människa "lär in" detta tygeltag som tanken är att använda sig av när hästar bockar eller stegrar osv.

Hästarna binds i bettet fast till sadeln.. och då menar jag verkligen FAST och KORT! Därefter får hästen själv "lösa problemet" och "lära sig att lätta" ??!!

Jag har hela tiden trott, men aldrig velat inse, att Z blivit utsatt för detta och tänkt att OM han nu blivit det så har han nog inte panikat så som jag kan tänka mig att han skulle kunna ha gjort..

Men när jag stod där i paddocken med min häst som vägrar ta bort huvudet fixerat från sin egen sida, hur jag än vänder och vrider på honom eller sakerna så förstår jag verkligen hur fruktansvärt illa han farit!

Med gråten i halsen pratar jag högt till Zebastian, som visar ögonvitor och låser sin käke vareje gång jag försöker lirka bort honom ur sitt eget övergrepp:

"Lilla gubben, det är ingen fara! Jag vet att du känner att du behöver visa och bearbeta detta men du kan släppa det nu, det är ingen fara!"

När han äntligen släpper, vilket nog egentligen inte är mer än efter några sekunder men som känns som en hel hemskt evighet, försöker han återigen kasta in huvudet på samma sätt men som jag lyckas hindra, och igen.. och igen.. och igen :(

Han gör ifrån sitt ett par tjut och tar sedan plötsligt ett stort djupt andetag och kommer tillbaka till verkligheten. Lilla hjärtat!!

Med hjärtat i halsgropen testade jag att rygga honom - och tro det eller ej men han krålade perfekt i samförstånd med sig själv.

Vi gick upp till stallet och jag ställde in honom i boxen medan jag hämtade in Compadre som sällskap. Jag väntade på det vanliga "hysterignägget" som alltid kommer när man hämtar eller lämnar en annan häst, men möts istället av ett helt vanligt gällt, välkomnande gnägg - som jag inte ens vet med mig om jag någonsin hört honom gnägga?!

Pojkarna fick stå inne och mysa inatt <3

Första separationen vid ett ridpassJan - Sep 2013

Posted by Isabella Hultgren Mon, March 25, 2013 10:47:38

Senaste ridturen blev på ängen med fotografsällskap :)

Dessutom var en annan tjej och red sin häst på samma ställe och hon gick iväg efter en stund, vilket ni kan ana ställde till med kaos. Zebastian är extremt känslig för separationer och lider av kontrollbehov så tro att jag blev väldigt förvånad när det faktiskt gick att kontrollera honom när de gick iväg.

Han blev väldigt studsig, spänd och obehaglig att sitta på men trots allt höll han sig faktiskt i skinnet!

Tog skritt, trav och ett par galopper (vad tillfället tillät!) och sedan var jag nöjd för dagen. Så för bilddelen blev det inte mycket av, men det kändes som ett stort steg att för första gången ha genomgått en "separation" vid ridningen ;)


Blog imageBildtext:
Zebastian och jag efter ett ridpass (7 mars 2013)

Ännu slarvigare Bella och ännu duktigare ZebJan - Sep 2013

Posted by Isabella Hultgren Mon, March 25, 2013 10:41:32

Sista tiden har varit otroligt utvecklande (som vanligt) men nu känns allt väldigt spännande eftersom vi hela tiden närmar oss titeln "nästan helt normal ridhäst" vilket inte är illa pinkat ;)

Som ni säkert redan vet så rider jag Zeb på nova-bett och från början så tuggade han till ganska rejält på det så det blev ett märke i det, men nu har det inte blivit fler märken vilket visar hur duktigt han låter det ligga i munnen. Dock fipplar han omkring en hel del med det ändå när jag rider men just nu har jag sett det om positivt i utvecklingen eftersom han var still ett tag och nu "blossat upp" tuggandet igen.

Det är nämligen så att vi hade en rejäl dispyt i stallet häromveckan då jag skulle tränsa honom. Det slutade med att han hade ett nervöst sammanbrott i boxen och inte kunde öppna munnen självmant och fastnade totalt i både kropp och kropp med läpparna och käkar hårt sammanpressade.

Efter att ha hållt på med olika inramnings- och "släppa gamla demoner fria"-övningar så var träningsningen OK, men inte mer än så. Jag misstänkte att det satt i ridningen eftersom han börjat slänga runt med huvudet, precis som jag sett honom göra i en gammal video hos en ägare från förr, och då tänkte jag att det nog är lika bra att lösa det i ridningen istället för på marken den här gången. Så jag satt upp och red ut på ängen för att ta skritt, trav och galopp i båda varven och låta problemlösningen börja.. vilket den såklart gjorde direkt! Galoppen var urjobbig och det enda han gjorde var att gå emot inner indirekt tygel i båda varven och speciellt i vänster faktiskt.

När vi var klara gick han som en klocka och alla muskler var som smör att ta igenom :D

Dagarna efter som jag suttit på honom var han lika fin och jag kunde knappt tro att det var sant! Det enda som kom åter var nu muntugget, som jag nämnde ovan, men det är en viktig del att han får bearbeta om eftersom han ju låst käken innan och blivit still i munnen vilket inte heller är bra..

Fortsättning följer ;)

Mycket slarvig Bella, mycket duktig Zeb!Maj - Dec 2012

Posted by Isabella Hultgren Sat, December 29, 2012 15:16:25

Slarvig Bella = ..har ju inte uppdaterat här någonting!

Duktig Zeb = Nu rids han, i princip som vanligt! Kan ni tänka er?? ;)

Underbart!!

Red honom i ett par veckor och allt bara klaffade bättre och bättre för varje dag som gick. Uteritt ensam, uteritt med sällskap av annat ekipage, längre uteritt, hysterisk snöstorm, skällande hundar, sabeltandade brevlådor som skramlat.

Red häromdagen på ängen och testade att ta den jobbiga högergaloppen först och då blev det lite minirodeo i form av bocksprång så jag fick äta lite snö, hehe! Sedan var det bara upp igen och prata mycket med honom så var vi back on track. Jättebra att komma igenom så mycket olika grejer som verkligen varit så jobbigt för honom innan.

Satt upp efter att ha låtit honom stå i ett par veckor och red ut en sväng med ridsällskap och det var just den dagen som var blåstdagen men han var jätteduktig, spänd såklart men det var inga problem att korrigera honom. En gång fick jag ryta i åt honom från ryggen eftersom han höll på att tappa huvudet.. men sedan gick allt kanonis!

Idag tog jag dessutom en ny helkroppsbild på honom som jag tänkte dela med mig av tillsammans med ett par gamla. Ser ni att det är samma häst? :D
Blog imageBildtext: Min fina pojke, nu och då.. kärlek!! (29 dec 2012)

Mycket goda nyheter!!Maj - Dec 2012

Posted by Isabella Hultgren Sat, November 24, 2012 16:42:26

Känslan, av att hästen har en skitdag, sönderstressad och yberlabil.

Känslan, av att själv må skit när man känner att hästen aldrig kommer att bli "normal", man ger upp hoppet, men..

Känslan, när man bryter alla tänkta normer och ber stal

lkompisen med en "säker" westernsadel att "testa" en sak.

Känslan, när sadeln passar kanon, lite pepptalk med Maria och Zeb står fullt utrustad och redo.

Känslan, av att se sin häst med sadeltvång, vart livrädd för skänkeln och ryttare, rörelser, hjälper, en allmänt extremt labil dag idag.

Känslan, att se honom klara mitt "test", för ibland finns den där magkänslan där som är till för att följas.

Känslan, när han bli riden av en helt ny ryttare, med sadel, i skritt, trav och två små galopper, jätteduktig, lite skeptisk blick men klockren.

Känslan, av att se ett otroligt resultat av en otrolig resa.

Känslan... ♥ obeskrivlig!!


Blog imageBildtext: Maria, Zebastian och Alice i stallet (22 nov 2012)